Lilla mamma

24 oktober 2009

En liten människa

Filed under: Dagbok — Sara-Johanna @ 10:07

Svart hår på ett litet huvud
Grimaser
okontrollerade muskelryckningar
små små händer som griper runt mitt stora finger

En liten kropp
varm som en sandstrand i juli
Pruttar som luktar sött
spyor som doftar

Den lilla munnen
gapande efter mina bröstvårtor
Jag
en matmaskin

Hon piper och gnyr
efter värme, närhet, mat och en ren blöja
Sovande släpper inte min hörsel hennes andetag
Aldrig släpper mitt hjärta denna lilla människa

Fothjärta

20 oktober 2009

Så gick det till

Filed under: Dagbok — Sara-Johanna @ 19:12

Som vi väntade och väntade. Hon där inne i magen skulle, enligt beräkningarna komma den 14 oktober. Men den 14 kom och gick utan att jag kände minsta lilla tecken på att det var nått på gång. Inte blev det bättre den 15e eller 16e heller. Blev mer och mer övertygad om att hon inte alls ville komma ut. På lördagen den 17e så satt jag som vanligt framför datorn och läste mina bloggar, Tommy pratade med sin dotter på telefon och hon undrade, som alla andra, om det inte kommit någon bäbis än.
Jag hittade ett klipp på Youtube som var vansinnigt roligt, del 2 på den nya ica reklamen och skrattade rakt ut. Skvätt, vatten i trosorna. Jaha, tänkte jag, var det vad jag tror att det var, eller inbillar jag mig bara. Tommy la på och vi pratade lite, mer skratt och mer skvätt. In på toa och Nej! Jag inbillade mig inte, jäklar, det rann längs benen. Tre kökshanddukar senare så ringer jag till förlossningen. De ber oss vänta till klockan tre för att komma på kontroll. Jag hade inga värkar alls, lite smått mensvärk i ryggen bara. (tydligen sammandragningar) Då var klockan tolv, det var enormt långsamma tre timmar.
Vi hann duscha båda två och Tommy rakade sig, ville ju vara fin om det nu skulle bli en bäbis. Packade upp bb-väskan och kollade så att allt var med och la ner tandborstarna. Ringde till mamma och pappa för att säga att vi ska in på kontroll, så vi kanske inte kommer på middag ikväll. (mmm de blev lika nippriga som Tommy) Kände själv bara ett enormt lugn, det var liksom på g, Även om hon inte skulle komma idag så visste vi ju att senast på måndag så har vi vår efterlängtade bäbis! Gick runt och log och var så lycklig. Satte oss i bilen halv tre och körde in mot stan. Tommy undrade hur jag mådde, så bra, sa jag, så skönt att slippa göra denna turen i panik ock smärta. Nu kunde vi sitta och bara vara så där lyckliga tillsammans.
Kom upp på förlossningen och fick lägga mig för att kolla värkar och hennes hjärta. Barnmorskan konstaterade att visst hade jag värkar, men de var små och bäbisen mådde bra. Om vi ville fick vi vara kvar, men de kunde inte säga hur lång tid innan det kom igång på allvar. Jag bestämde att mammas gryta var klart mycket bättre än att vanka runt på ett sjukhus, så vi åkte dit. Barnmorskan trodde dock att i kväll eller i natt så sätter det igång.
Kom hem till mamma och pappa och fick i oss en underbart go gryta, Tommy åt för kung och fosterland medan jag försökte få i mig så mycket som möjligt mellan värkarna som började komma tätare och starkare. Tillslut så kände jag att nu, nu får vi åka tillbaka. Då blev det fart, Tommy fick på sig jacka och skor på rekord tid, pussa hej då på mamma och pappa och ner till bilen. Fick påminna Tommy om att köra lugnt den korta biten till sjukhuset, han släppte av mig vid akutingången och körde för att parkera bilen. Jag undrar verkligen vad som rusade genom hans huvud då.
Hissen upp till förlossningen gick sååå långsamt, väl uppe fick vi ett nytt rum, denna gången med sunds utsikt! På med mät grejerna igen och nu fick jag andas genom värkarna. De slet verkligen i kroppen. Bäbisen mådde bra, men det var fortfarande inte tillräckligt starka värkar. Hon kände efter och jag var öppen 1,5 cm och tappen var nere på 1 cm. Jag fick välja om vi skulle åka hem igen eller om vi skulle stanna kvar. Efter att ha andats igenom några värkar till så sa jag att vi stannar, det kändes bäst. Då fick tappade de upp ett bad med levande ljus och en skön fåtölj till Tommy. 37 gradigt vatten och lugn och ro. Värkarna kom oftare men lindrades till viss del när jag sjönk ner med magen under vattnet. Vår barnmorska gick hem och vi fick en ny.
Vi gick upp ur badet efter en timme och tog nya kurvor, värkarna hade ökat i styrka och höll i sig längre. Jag var tydligen duktig på att andas, trots att vi knapp hade övat, det kom ganska naturligt. Jag hade öppnat mig till 3 cm och tappen var nästan helt borta. De ville inte sätta ryggbedövningen än, men jag fick en morfin spruta. Lustgasen hade jag gett upp för länge sen, blev bara äckligt groggy och hade ändå lika ont. Andas funkade bättre.
Morfinen tog bort topparna på värkarna men ont son bara den gjorde det ändå. Fick kämpa ända tills tolv på natten, då hade jag öppnat mig till 7 cm och hon hade nästan sjunkit ner helt. Då fick jag äntligen EDA(ryggbedövning), vilket himmelrike! Smärtan försvann helt! Ny kurva men denna gången kunde jag somna till några minuter lite då och då. Tommy fick lägga sig på pappasängen och somnade ganska fort. Barnmorskan kom in emellanåt och kollade hur värkarna såg ut. Jag kände dem fortfarande men de gjorde inte ont. Som när tandläkaren ska dra ut en tand, du känner det, men det känns ändå inte.
Vi sov lite till och från, vid 3 tiden så var jag helt öppen men inga krystvärkar, när de bytte personal igen vid sex så hade EDAn börjat släppa på ena sidan. Ont, ont, ont! Fick efter att Tommy övertalat dom, påfyllning. Det hjälpte lite, kyrstvärkarna kom och jag hade svårt att hålla emot. Jag fick äntligen trycka på, trycka ut!
Men inget hände, de såg huvudet, med en massa svart hår. Men jag orkade inte, allt vad jag kunde räckte inte. Efter att jag verkligen kämpat i en och en halv timme så kallade de på läkaren och de satte en sugklocka på hennes lilla huvud. Läkaren drog, barnmorskan tryckte med hela sin tyngd på min mage och jag tryckte med allt vad jag hade kvar. Det tog fem extremt jobbiga krystvärkar innan jag fick upp en kladdig, underbar liten bäbis på min bröstkorg. Iris hade äntligen kommit ut till oss!
Tommy fick, som den stolta pappan han var, klippa navelsträngen. Vi hade blivit föräldrar, det var vår lilla, lilla dotter som låg där och blinkade med sina vackra ögon. 08.15 den 18 oktober 2009 kom hon, vår dotter Iris Rosanna Ivy.
Iris
Iris2
Iris3

19 oktober 2009

Iris Rosanna Ivy

Filed under: Dagbok — Sara-Johanna @ 14:16

Iris
3275 g och 49 cm

En sekund gammal!

En halv timme:
Iris2

15 oktober 2009

Då var det dags…

Filed under: Dagbok — Sara-Johanna @ 09:16

Dags för lillan att komma ut och bli en del av vår familj.
Igår var hon beräknad till, men inte kom hon. Nåja, det känns rätt okej ändå, för nu vet jag att det kommer en bäbis inom 14 dagar, inte mer. Men förhoppningsvis mindre. Det blev lite lugnare nu på nått sätt, nu när hon har en deadline att hålla. Innan så gick jag och kände efter hela tiden, är det på gång nu? Eller kanske nu? Men det hjälpte inte, vad jag än gjorde, promenerade, åt pepparkakor, drack the m.m. Nu slappnar jag av, hon kommer. Hon kan faktiskt inte stanna inne där för resten av mitt liv. Även om det känns så ibland.
Inom 14 dagar så är vi tre stycken i vår lilla familj.
Det är bara 14 dagar kvar!

24 september 2009

Förvärkar och envishet

Filed under: Dagbok — Sara-Johanna @ 08:28

Det är liksom allvar nu, lillan inne i magen jobbar med att få mig att inse att snart tittar hon ut.
I torsdags började magen dra ihop sig på allvar, hård som sten och hennes små fötter och armar for som aliens inne i mig. Men jag är himla bra på att säga att allt är fint, inga problem, det är liksom ingen sjukdom att vara gravid. Så i mitt stilla sinne trodde jag att det är så här det ska vara. Visst, det är ju sant, det ska vara så här. Men när vi kom till barnmorskan igår och hon började klämma och känna på magen så kom tårarna. Fasiken så ont det gjorde! Visst har jag varit öm, sovit extremt dåligt och haft ont. Men att det skulle vara något annat än lillan som bråkade trodde jag faktiskt inte. Hon skickade i alla fall upp mig på förlossningen och sa att det är bäst att kolla, så ont ska det inte göra.
Gissa vilka som blev nojiga? Jo vi, men vi lyckades ta oss dit utan att krocka och utan att köra för fort(!).
Sen blev jag uppkopplad med mätare i en säng, ctg kanske det hette? Vi fick lyssna på lillans hjärta och hon ökade hjärtslagen när Tommy stod vid ena sidan och pratade med henne (stolt som en kyrktupp). Med henne var det helt perfekt, med magen var det också bra, med betydelsen normalt. Jag hade tydligen förvärkar. Det var alltså inte bara lillans ben som gjorde ont, hela livmodern drog ihop sig och vill trycka ut henne. Men eftersom hon är släkt med mig så är hon nog en envis liten tös, hon är inte fixerad och tänker nog hålla sig där inne ett tag till. Inte så snällt mot oss, men vi kan ju inte bestämma över henne, inte än i alla fall.
Så här sitter jag med en bäbis som inte vill komma ut och en livmoder som tror att den kan bestämma över min lilla tös. Och det är jag som får ta smällen och andas mig igenom alla förvärkar. För så speciellt sköna är dom inte, även om de är ”snälla” jämfört med vad som ska komma…

Hoppas nu bara inte det lägger av helt och jag går igenom allt detta onda helt i onödan, då blir jag inte glad…
(fast inte har det lugnat ner sig idag…)

02 september 2009

Den däringa svininfluensan…

Filed under: Uncategorized — Sara-Johanna @ 08:21

Vi var på föräldrautbildning igår. Det var rätt trevligt faktiskt. ca 12 personer och alla ”flickor” med stora magar. Kort presentation och vi var dom som hade det första beräknade förlossningen. Så från den 14 oktober till början på december. Marita, vår barnmorska höll i mötet och det ar lagom avspänt. Visst lite mycket, det kommer att göra jätte jätte ont, träna på att andas in genom näsan och ut genom munnen och amma är det enda rätta. Men helt okej. Sen fick vid en halv timme med tjejsnack och killsnack. Det övergick till att i tjejgruppen handla om svininfluensan. *suck* Nu har ju en person dött i lilla Sverige… Då är ”pesten” här. Jaja, jag sa inget, orkade liksom inte. Men idag när jag öppnade mina bloggar så läste jag en som jag funderar på att printa ut och tapetsera stan med:

Bloggpost

Så snälla, kan vi inte alla ta och lugna ner oss, det är ingen nyhet, man dör i influensa, ja, i alla influensor som brukar komma nu på hösten. Oavsätt om den heter svininfluensa eller inte. Medierna har nyhetestorka och vi blir hispiga… Get real!

Over and out…

09 augusti 2009

Tankar och känslor en söndagsmorgon

Filed under: Dagbok — Sara-Johanna @ 07:25

Altanen/terassen är äntligen klar. Precis så där klar som det mesta jag gör blir, dvs en planka kvar att måla, en liten bit gräsmatta som skulle må bra av att klippas tillbaka till just ”matta”, två pallkragar som skulle behöva en upprustning. Nåja, jag sitter i alla fall på våra nyinköpta stolar och njuter att det fortfarande är varmt åtta på morgonen, att solen lyser och att jag är pigg som en mört.

Busk/trädhäcken börjar få gula löv som trillar av, en liten föraning om hösten. Det gör inte så mycket, denna sommaren har varit och är underbar. Känns lite skönt att det ska bli kallare, att få krypa ner i soffa och titta på film utan att känna lite ågren över att det faktiskt är badväder ute. Denna hösten är dessutom mycket välkommen! Om lite mer än två månader så kommer en ny människa in i våra liv. En liten liten människa som just nu busar med sin pappa inne i magen. Han låter lite och klappar på magen och hon där inne sparkar tillbaka. De höll på i en halv timme igår, jag kunde inte låta bli att le, där ligger han och pratar och klappar på min mage och min mage svarar!

Sommaren har gett oss ett par nya vänner, underbar och roliga människor som är våra, inte bara mina eller hans utan våra. Känns lite viktigt att vi har vänner som är våra tillsammans. Att det dessutom är ett par som har ungefär samma åldersskillnad gör inte saken sämre, Tommy känner inte sig lastgammal och jag känner mig inte som en barnunge. Kul har vi också, fast vi egentligen är ganska olika personer, men det är väl det som får en relation att leva. Jag och Sara är väl så olika man kan bli, men ändå så älskar jag henne som min syster. Tommy och jag är väl inte så lika vi heller, men när jag ser på den mannen när han ligger kvar i sängen på morgonen och snarkar så översköljs jag av kärlek. Det är så starkt att jag måste sätta mig ner och bara röra vid hans hud, så att jag vet att det är verklighet och inte någon dröm. Jag vet att han ibland tvivlar på vår lycka, det gör jag också, det är så otroligt stort. Vi har gått igenom så mycket på så kort tid, vi har varit miljonärer, vi har bott i Oslo och på båt. Nu sitter vi i en mysig liten lägenhet och väntar på vårt barn. Och alltid genom allt detta så skrattar vi tillsammans, skojar, retas och bara älskar varandra. Det är en lycka att få vara med om detta, att känna sig hemma, tillfreds och älskad.

Jag är lycklig.

13 juli 2009

Jag hör hur han andas

Filed under: Ord — Sara-Johanna @ 20:40

Han sitter där borta
inte alls långt bort
jag kan höra hur han andas

Han som delar ett liv med mig
inte bara vårt liv
han delar ett nytt liv med mig

Han som jag älskar med hela kroppen
värmer min själ
han är pappa till mitt barn

Han delar denna upplevelse
sparkar som får hela magen ett röra på sig
jag hör hur han andas
inte alls långt borta

12 juli 2009

Småland och hemma

Filed under: Dagbok — Sara-Johanna @ 07:42

Så var vi tillbaka från småland, skitiga, trötta och mer än lovligt trötta på att kissa utomhus.
Men också glada, nöjda och med en duktighets känsla som sprider sig i kroppen. Vi klarade det!
Två barn i småland med pissväder. Det gick, vi mördade inte dom, vi hade rätt så kul faktiskt. Plockade massor med blåbär (som jag såklart glömde kvar), kant-kantareller och körsbär. Smultronen åt vi upp så fort vi plockat dom…
Ungarna fick bada i sjön, vi tittade på, det var ju is kallt! Men det struntade dom i, plaskade och lekte och hade sig.
Eldade i spisen och myste i soffan, även om det var en himla massa ”nej, sluta slåss” och ”nej du får inte godis, det är inte lördag” och lite ”nu får nu gå upp, jag orkar inte mer skrikande”. Men så är det ju, att ha två barn. För även om det var jobbigt så vissa stunder så lekte dom fint tillsammans, mamma-pappa-barn och prins-prinsessa. Dom kan om dom bara vill…

Men va skönt det är att vara hemma igen.
Tyst, lugnt, stilla. Sitta i soffan utan att bli sparkad på…
Vakna på morgonen för att man vill gå upp, inte för att någon är hungrig…

För att orka med två ungar måste man nog vänjas in från början, annars fattar jag inte hur man orkar.

Tur att det bara är ett som väntar där inne i magen på oss. Tur att det är vårat eget som vi ska ta hand om resten av livet, tur att vi har varandra, alla tre…

01 juli 2009

Sommar kombi

Filed under: Dagbok — Sara-Johanna @ 07:01

Igår blev vi med kombi. En jätte fin C5 a som vi fick till ett super bra pris. Jäklars så nöjd man kan vara för att ha prutat ner fem tusen kronor! Tog den direkt till tvätthallen och jag och gubben fick den så fin. Nu ska vi bara dammsuga ut den och fixa med klädsen så är den som ny!
Tog med mamma och pappa på en prov tur på kvällen. Självklart så började det regna… Men det visste vi ju, eftersom vi hade tvättat den. Då måste det bara börja regna.

Vi ska ta Saras ungar med till Småland nästa vecka, nu är det inga problem, vi får plats med hur mycket grejer som helst! Åker på tisdag efter vi har varit hos ortopeden, sen är det smålandskogar med två små huliganer tills vi inte står ut längre. Nåja, det kommer att gå bra, lättare att ha dom där än att försöka klämma in dom i vår lilla lägenhet 😉

Kanske åker vi upp tidigare, för att vara för oss själva och njuta av att vi lixom har ett sommarhus till låns. Vi har inte riktigt bestämt oss än. Det är ju sommar…

« Föregående sidaNästa sida »

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.