Det är liksom allvar nu, lillan inne i magen jobbar med att få mig att inse att snart tittar hon ut.
I torsdags började magen dra ihop sig på allvar, hård som sten och hennes små fötter och armar for som aliens inne i mig. Men jag är himla bra på att säga att allt är fint, inga problem, det är liksom ingen sjukdom att vara gravid. Så i mitt stilla sinne trodde jag att det är så här det ska vara. Visst, det är ju sant, det ska vara så här. Men när vi kom till barnmorskan igår och hon började klämma och känna på magen så kom tårarna. Fasiken så ont det gjorde! Visst har jag varit öm, sovit extremt dåligt och haft ont. Men att det skulle vara något annat än lillan som bråkade trodde jag faktiskt inte. Hon skickade i alla fall upp mig på förlossningen och sa att det är bäst att kolla, så ont ska det inte göra.
Gissa vilka som blev nojiga? Jo vi, men vi lyckades ta oss dit utan att krocka och utan att köra för fort(!).
Sen blev jag uppkopplad med mätare i en säng, ctg kanske det hette? Vi fick lyssna på lillans hjärta och hon ökade hjärtslagen när Tommy stod vid ena sidan och pratade med henne (stolt som en kyrktupp). Med henne var det helt perfekt, med magen var det också bra, med betydelsen normalt. Jag hade tydligen förvärkar. Det var alltså inte bara lillans ben som gjorde ont, hela livmodern drog ihop sig och vill trycka ut henne. Men eftersom hon är släkt med mig så är hon nog en envis liten tös, hon är inte fixerad och tänker nog hålla sig där inne ett tag till. Inte så snällt mot oss, men vi kan ju inte bestämma över henne, inte än i alla fall.
Så här sitter jag med en bäbis som inte vill komma ut och en livmoder som tror att den kan bestämma över min lilla tös. Och det är jag som får ta smällen och andas mig igenom alla förvärkar. För så speciellt sköna är dom inte, även om de är ”snälla” jämfört med vad som ska komma…
Hoppas nu bara inte det lägger av helt och jag går igenom allt detta onda helt i onödan, då blir jag inte glad…
(fast inte har det lugnat ner sig idag…)
Lilla mamma 