Lilla mamma

17 juni 2009

Det hoppar och studsar

Filed under: Dagbok — Sara-Johanna @ 08:02

Man hade kunnat säga att det är för att jag är gravid, men va fan, kan man verkligen skylla allt på graviditeten?
Tydligen…
Igår så hade jag känslorna på utsidan.
Det började med att vi åkte till sjukhuset för att få gubben röntgad, MR- röntgen, hjärnan trodde vi. Men det var det så klart inte, det var handleden, den där som vi tog bort gipset på hemma för att han inte hade ont alls i den längre. Tydligen så var det nått båtben som kanske hade nån fraktur… Lägg märke till kanske, efter att ha röntgat tre gånger när han var inne på akuten förra lördagen. I alla fall, släppte jag iväg honom på MR, det skulle ta en halv timme ca. Så jag gick iväg, köpte mig en tidning (de som finns att läsa gratis är från 2006 och tidigare). Kom tillbaka och satte mig att vänta. Väntade en halvtimme, väntade tre kvart, gav upp och gick förbi den där svarta linien där det står: VÄNTA HÄR VI VET ATT DU FINNS HÄR. Som om dom visste att jag satt där…
Knackade på lite snällt och frågade var min gubbe hade blivit av, somnat inne i MR kanske?
Nej, doktorn hade skickat ner honom till ortopedakuten… Eh, vänta lite här! Han har kryckor och en lånad rullstol, ni kunde liksom inte sagt till mig??? Vi visste inte att du fanns här. DET STÅR JU ATT NI VET, tänkte jag skrika men behärskade mig och tog den långa vägen till akuten utomhus för att gasta av mig lite innan jag kom fram. Så kommer jag in till akuten, frågar vilket rum min gubbe är på. Gissa vilket svar jag får? Nej, han är på väg hem. HEM??? Det är ju jag som kör! Doktorn hade tittat på handleden igen och konstaterat att det inte var nått fel på den så att han kunde komma tillbaka på tisdag för att kolla och antagligen röntga knät. För det kan man tydligen INTE göra på en gång utan måste vänta till på tisdag… *suck och stön*
Så jag iväg igen för att leta rätt på min gubbe. Höll tummarna för att han var smart nog att vänta vid huvudingången, det var han tack och lov, men jag var inte på det bästa humöret och lät det självklart gå ut över honom. TOTALT jäkla onödigt… Fan jag klarar inte av att vara orolig, hur ska det då gå när vi får en lite unge som man är orolig för jämt?!
Som tur är så har jag världens underbaraste man, han fattade att jag var helt knäckt, klappade mig på kinden och när jag kom hem från att ha bytt fyra istället för tre däck så myste vi i soffan och sen gick jag och la mig en timme, helt slut i huvudet.
Hormoner, dom är inte lätta att tas med!

Annonser

Kommentera »

Inga kommentarer ännu.

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

%d bloggare gillar detta: